“Vad är det där för en bil på Herr Brodies uppfart?” undrade Avi för sig själv. Under det året som gått sedan han började besöka Herr Brodie, hade Avi aldrig träffat någon annan besökare där.
Han lutade försiktigt sin cykel mot grinden och tog fram tidningen. Sedan hoppade han uppför de gamla nötta trappstegen uppför verandan och ringde på dörrklockan. 
Han blev mycket förvånad när en helt okänd människa öppnade dörren.
“V-va-var är Herr Brodie?” frågade Avi. “Jag har med mig hans tidning.”
“Du måste vara Avi”, log mannen i dörren. “Min morbror har berättat om dig. Jag heter Ruben. Jag är Herr Brodis systerson. Var snäll och stig på.”
Då kom Avi ihåg att han hört talas om Ruben, Herr Brodies systerson som bodde många mil därifrån. Då och då hade Herr Brodie nämnt att han önskade att hans systerson inte bodde så långt borta eftersom det gjorde att det var svårt att träffas. Ruben och hans fru var den enda familj som Herr Brodie hade kvar.
”Slå dig ner.” Ruben pekade vänligt på en av de välbekanta köksstolarna.
”Min morbror är på sjukhuset – han fick en hjärtattack. Men oroa dig inte, det är inte allvarligt och han kommer att bli bra. Jag kom för att hämta lite saker åt honom.” Rubens ansikte blev allvarligt.
”Jag vet hur mycket han älskade det här huset, men han kommer inte kunna leva här ensam längre. Trots att han är en självständig man, så tror jag att den här upplevelsen gjort honom lite rädd. Vi har gott om plats hemma hos oss, och han har gått med på att flytta in hos oss.”
Ruben tystnade. Sedan sköt han ett förseglat kuvert tvärs över bordet. ”Min morbror insisterade på att jag skulle ta med mig pengar för tidningen den här veckan.”
Avi svalde hårt och märkte att hans röst plötsligt verkade ha fastnat i halsen. När båda ställde sig upp, sträckte Ruben fram sin hand och skakade Avis. ”Tack för att du visade omtanke om min morbror”, sade han. ”Jag har inte ord för att beskriva hur mycket det betydde för honom.”
Ruben gick till sin bil och lämnade Avi på verandan. Avi gick långsamt till sin cykel och såg upp på det stora, grå huset.
När Avi hade börjat hälsa på Herr Brodie för lite över ett år sedan var han inte säker på vad han skulle prata om med en 85-årig man. Hans mamma hade föreslagit att han skulle ta med sig den judiska tidningen som kom en gång i veckan och läsa en eller ett par artiklar för honom. ”Du kommer märka”, sade hon till honom, ”att äldre människor har många, många berättelser att dela med sig av.” Hon hade rätt. Herr Brodie hade massor av berättelser, och Avi såg fram emot att träffa honom varje vecka.
Herr Brodie bjöd in honom och de brukade dricka mjölk och äta kakor tillsammans på det lilla bordet framför köksfönstret. När de satt där brukade Herr Brodie berätta vilken typ av fågel som sjöng i lönnträdet utanför och imitera fågelns sång.
Han verkade alltid veta när det skulle bli regn eller snö och han hade alltid intressanta historier att berätta om hur det var när han växte upp i Ryssland. När det var varmt brukade de gå ut på den gamla träverandan och sitta ner på stolar och Herr Brodie berättade för Avi om en värld han aldrig kunnat föreställa sig.
”Jag var mager som en sticka på den tiden”, skrattade han. ”Inte som nu. Min pappa skaffade en lärare åt min bror Samuel och min kusin Sholom. De var klipska. De lärde sig. Jag däremot, jag kunde knappt stava mig igenom bönerna. Jag hade andra vänner och jag ville leva ett modernt liv. Men när min morfar Chaykel bad, brukade han gråta och be att jag skulle växa upp till en stolt jude.”
Herr Brodie skrattade när han sade det, men hans ögon blev röda och fylldes med tårar.
Då Pesach var alldeles runt hörnet, hade Avi mängder med frågor om hur de hade gjort allt.
Herr Brodie hade berättat historier om hur de hade bakat matza hos skomakaren, som hade en hemlig ugn som han hade byggt i källaren. Och han berättade för Avi om det året då det inte fanns någon mat och potatis såldes för över hundra kronor kilot.
Eller om den gången då hans pappa hade försvunnit på Pesach, för att fastighetsskötaren hade skickat sin gamla pappa för att äta med dem på Pesach. Alla visste att han var spion. ”Jag såg inte min pappa det året förrän efter Pesach”, berättade Herr Brodie.
Herr Brodie berättade också om hur han hade kommit till Amerika, och hur han fick kämpa för att hitta ett jobb som inte krävde att han arbetade på Shabbos.
När Avi rusade hem med andan i halsen för att inte komma försent till kvällsmaten brukade hans syster retas med honom, ”Jag tror allt att Herr Brodie berättade extra historier ikväll! Berätta om dem för oss.”
Ljudet av Rubens motor som startades ryckte tillbaka Avi till nutid. Snabbt torkade han ögonen med sin jackärm. 
“Vänta!” skrek Avi medan han sprang fram till bilen. “Vänta!”
Ruben Brodie rullade ner rutan, och Avi gav honom tidningen. ”Jag glömde ge dig denna”, sade Avi. ”Du skall träffa din morbror nu.
Var snäll och ge honom hans tidning. Jag vet att han kommer tycka om den.”
Ruben tog tidningen och log.”Ja, Avi”, sade han.”Jag skall ge den till honom.” Han tystnade. ”Men jag vill berätta en hemlighet för dig. Min morbror får aldrig veta att jag har berättat det för dig.”
Avi lyssnade utan ett ord.
”Min morbrors syn har blivit alltsämre under ganska lång tid. Han kan se konturer. Han kan ta sig runt huset, men även med särskilda glasögon så kan han inte läsa. Han har inte kunnat läsa en bok eller en tidning de senaste åren.”
Avi var chockad. ”Menar du att…”
”Ja”, nickade han. ”Min morbrors syn är så gravt nedsatt att han räknas som blind.”
“Men tidningen då! Han sade alltid att det bästa på hela veckan var när jag kom med tidningen.”
“Ja, det tror jag verkligen”, sa Ruben och såg på Avi med likadana mjuka, blå ögon som hans morbror hade. ”Det låter precis som honom. Och, du vet, när jag ringde för att fråga hur han mådde, svarade han alltid, ’Oroa dig inte för mig. Du behöver inte ta dig hela den långa vägen hit för min skull. Jag är inte ensam. Jag har en god vän som heter Avi som hälsar på mig varje vecka, oavsett om det är solsken eller regn.’ “Jag litade på hans ord. Jag tyckte han hade väldig tur som hade en sådan god vän.
Avi stod mållös och chockad. Efter en stund log han blygt och sade, ”Jag – jag tror din morbror har rätt. Vi har en speciell vänskap.”
Så tog Avi fram block och penna ur sin ficka och räckte fram det genom bilrutan till Ruben. ”Vill du vara snäll och skriva ner namnet och adressen på det sjukhuset där din morbror är?”
”Tänker du besöka honom?”
”Självklart. Han hade precis kommit till mitten av sin senaste berättelse! Han sade att han skulle berätta resten för mig nästa gång vi träffades. Och min mamma sade också att han kanske skulle fira Pesach med oss, och hursomhelst så har vi lagt undan matza till honom. Han vet om det. Jag berättade det för honom. Du sade att han skulle må bättre då, eller hur?”
Ruben log. “Jag märker att ni har en mycket speciell vänskap”, sade han. “Det får mig att överväga huruvida det är rätt att han flyttar in hos oss, så långt härifrån. Vi får se hur det blir.”
|
