Trots att hon var så liten som 5 år, så arbetade Miriam och hennes mamma Yocheved redan ihop som ett sammansvetsat team.  Modigt riskerade de sina liv för att ta hand om all de judiska bebisarna som föddes i Egypten.  Yocheved kallades för Shifra och Miriam kallades för Puah.  Det var nämligen så att när Miriam lugnade, sjöng och vyssade de gråtande bebisarna, lät det som puah, puah, puah!  Trots att hon var så ung var Miriam respekterad av hela den judiska nationen.  G-d gjorde så att hon kunde se in i framtiden och hjälpa sitt folk närhelst hon hade möjlighet.  Hon var profetissan Miriam. 

Framtiden såg dyster ut för de judiska slavarna… Farao hade förkunnat att varje nyfödd judisk pojke måste dö.  ”Kläm in dem mellan tegelstenarna i pyramiderna, kasta dem i Nilen, gör var ni måste, bara se till att döda varenda en!”

Miriam vägrade att ge upp. ”Vi kan gömma dem i skåp och i skogen – vi kommer inte låta dem dö!”  Hon höll ord.  Hennes mamma, Yocheved, var barnmorska åt kvinnorna som födde barn.  Miriam lugnade de gråtande spädbarnen och gömde undan dem så att Faraos onda tjänare inte kunde hitta dem.

När Yocheveds egen son föddes visste Miriam att han skulle bli den som skulle rädda det judiska folket.  Yocheved stoppade den lilla bebisen i en korg och sköt ut den i floden, långt bort från Faraos soldater.  Miriam följde efter.  Hon gömde sig i den höga vassen och vakade noga över sin lillebror.  Längs stranden följde hon efter korgen som flöt i floden. 

Plötsligt började bebisen att gråta!  Faraos egen dotter hörde skriken och närmade sig korgen.  Miriam gapade när prinsessan sträckte sig efter korgen och tog upp bebisen. ”Detta måste vara ett hebreiskt barn”, sa prinsessan Batya.  ”Jag skall namnge honom Moshe och behålla honom.”  Miriam lösgjorde sig från vassen, rusade fram och övertalade Batya att barnet behövde en judisk amma.  ”Jag har den rätta personen åt dig!” lovade hon.  Hon rusade hem till sin mamma och förklarade vad som inträffat.  ”Miraklet har precis börjat!” förkunnade hon.

”Moshe kommer växa upp i Faraos palats och bli den som leder oss till frihet!”  Hon hade rätt.  Det tog 80 långa år, men med G-ds hjälp ledde Miriams bror Moshe ut judarna ur Egypten.  Med havets vågor framför sig och Faraos mäktiga armé bakom sig var judarna livrädda.

”Vi kommer dö!” skrek dem.  Miriam lyfte sina tamburiner högt upp i luften. ”Lita på G-d och Han kommer att rädda oss!” sjöng hon.  Återigen hade Profetissan Miriam rätt.  G-d delade havet för judarna och dränkte egyptierna.  Det judiska folket dansade och sjöng lovsånger till G-d, och till Miriams ära gav G-d dem en brunn av sött, ljuvligt, läkande vatten som följde judarna så länge hon levde.

Profetissan Miriam vände bittert slaveri till frihetens ljuva smak!

Ett projekt av Chabad Lubavitch Sverige