 Pappa hade gått till jobbet. Mamma och jag var ensamma med alla flyttlådor i vårt nya hem, i en helt ny stad. Jag kände mig deppig och rätt arg. Ingen hade minsann frågat mig om jag ville flytta. Särskilt mitt i terminen.
Pappa var så glad för sitt nya jobb och för att han hade lyckats hitta ett ställe för oss att bo så nära shul (synagogan) dit vi går och daven (ber).
Mamma var fullt upptagen med att packa upp och sortera alla våra tillhörigheter. Jag hjälpte till tills jag skulle börja skolan, vilket skulle dröja ytterligare ett par dagar.
Utbildningsstyrelsen hade uppgett att det inte skulle bli några problem med översättare trots att jag skulle gå på Torahskolan, vilket var bra, förmodar jag, men det skulle fortfarande innebära nya lärare och nya elever. Det kunde man klara sig utan!
Jag kände mig ensam och jag visste att inget någonsin skulle bli som vanligt igen. Plötsligt knackade mamma mig på axeln och pekade ut genom fönstret. På andra sidan gatan fanns tre barn. En hade en fotboll. De skrattade och knuffade vänskapligt på varandra. Jag tittade på mamma.
”Gå dit och säg hej,” instruerade hon mig. ”De verkar vara judar. En av dem har på sig en kippa.”
”Du skämtar?” tecknade jag.
Mamma skakade på huvudet och rynkade ögonbrynen. ”Jag skämtar inte,” tecknade hon. ”De måste vara våra grannar. De ser ut att vara i din ålder. Gå och skaffa nya vänner.”
Jag ville inte. Jag tänkte verkligen inte gå ut och bekanta mig med helt okända pojkar.
”De kan inte teckenspråk,” påpekade jag.
Mamma himlade med ögonen. ”Ingen kan allt när hon föds. Jag fick lära mig. Din pappa fick lära sig. Lär dem.”
”Lär dem!” Jag kunde inte tro att mamma menade allvar. Hur skulle jag kunna lära dem teckenspråket? Hur skulle det gå till?
”Gå nu.” Mamma pekade ut genom fönstret. Jag skulle inte komma undan. Hon tog min arm och drog mig till ytterdörren. ”Gå och skaffa nya vänner.”
Jag kan nästan inte fatta vad hon gjorde härnäst.
Hon knuffade ut mig genom dörren och stängde den bakom mig. Naturligtvis vände sig barnen tvärsöver gatan om och tittade.
Jag skulle också ha tittat, om jag såg någon mager ny unge i grannskapet bli knuffad ut ur sitt egna hem.
Jag visste att mamma betraktade mig. Jag visste också att hon inte skulle släppa in mig igen om jag inte först gjorde som hon ville.
Jag kände mig som världens supertönt när jag gick över gatan. Pojkarna stirrade på mig. En av dem, en kort rundkindad kille som hade en keps på sig, nickade lite.
Jag lyfte min hand – handflatan ut och fingrarna ihop – och rörde den i en halvcirkel från vänster till höger, ”Hej,” tecknade jag.
De stirrade på mig.
Då rörde jag mitt högra öra och min mun med fingret. Jag gjorde det en andra gång, så att de säkert skulle lägga märke till det. Det är tecknet för, ”Jag är döv.”
Sedan pekade jag på mitt hus, och sedan på mig själv, och så på mitt hus igen. ”Jag har precis flyttat hit.” Jag använde inte teckenspråket nu, jag bara gestikulerade.
Den korta pojken spärrade upp ögonen. ”Åh!”
Hörande tror att det är lätt att läsa på läppar, och att alla döva klarar det. Det är inte lätt, och vi döva kan inte läsa på läppar. De allra flesta gånger, läser man inte på läppar utan gissar bara.
”Ja,” sa jag högt. Min röst är inte så bra. Mamma tycker den är bra, men hon är också den enda som förstår vad jag säger när jag pratar. Till och med pappa har svårt att förstå ibland, men den här pojken verkar förstå. Jag knöt min hand och guppade den tydligt upp och ner. Det betyder ”ja” på teckenspråk.
Då knöt han också näven, och ryckte den upp och ner. ”Ja?”
Jag var alldeles häpen, så förvånad blev jag. Efter en sekund nickade jag och han log brett.
De andra pojkarna trampade fötter och tittade på varandra, men undvek att titta på mig. Den korta pojken sa något. De enda ord jag var säker på vad ”nej.”
Frågade han mig hur man tecknar ”nej”?
Det gjorde han. Jag tecknade det och han tecknade det tillbaka till mig. Jag visste inte vad jag skulle tro. Drev han med mig? Sedan började han pratade med de andra pojkarna, och visade de hur man tecknar ”ja” och ”nej.”
 Ingen jag någonsin träffat hade reagerat på det här sättet. Ingen hörande person, menar jag. Som om teckenspråk var fräckt. Lär dem, hade mamma sagt.
Åh, nu förstod jag. Mamma måste ha ringt till de här barnens föräldrar och berättat för dem om mig. Var snäll mot den döve killen. Så var det. Det fanns ingen annan förklaring.
Den korta pojken pekade på sig själv, sedan på ett gammalt hus med bruna takplattor vid slutet av gatan.
”Bor du i det bruna huset?” tecknade jag. Självklart förstod han ingenting. ”Hus,” tecknade jag och pekade. Han nickade lyckligt. Sedan sa han någonting och tittade förväntansfullt på mig.
Den här gången var det jag som inte hängde med.
Han mimade att han sparkade boll, sedan lyfte han sina ögonbryn som om han frågade mig något, och pekade på mig och på dem. Han frågade om jag ville spela fotboll med dem.
Plötsligt ville jag visa dessa barn att jag inte bara var någon man skulle tycka synd om. Jag kunde spela fotboll. Och jag kunde spela tufft också. Jag nickade till svar.
”Kom så går vi,” vinkande den korta pojken.
En och en halv timma senare kom jag hem, alldeles varm och svettig och mycket lyckligare än vad jag ville erkänna.
Så fort jag kom innanför dörren anklagade jag mamma för att ha arrangerat alltihop bakom ryggen på mig.
”Hur skulle jag kunna göra det, Ronnie? Vi har bara varit här i två dagar. Jag har inte lärt känna någon än.”
”Är det säkert?” frågade jag, fortfarande misstänksam.
”Jag lovar,” tecknade hon och la handen på hjärtat.
Åh, jag visste inte vad jag skulle tro.
Men ett par dagar senare blev jag ännu mer förvånad. Den korta pojken kom hem till oss. Han hade fortfarande på sig samma blåa keps. Mamma hämtade mig. Där stod han vid dörren tillsammans med en hop pojkar. Han höll någon slags bok i famnen. Hans ansikte var rött som ett äpple, och han bet sig i läppen. Sedan log han och höll upp boken så jag kunde läsa titeln: ”Teckna Är Roligt.”
Jag trodde jag skulle svimma. Mamma strålade som om hon just vunnit högsta vinsten på lotteri.
Sedan sneglade han sig omkring, och la ner boken på bordet i hallen. ”Mitt namn är E-L-I,” stavade han långsamt och klumpigt. Hans ansikte blev ännu rödare, som om han trodde att jag skulle skratta åt honom. ”Skaffa bok. Lära.”
”Är det inte fantastiskt!”
Mamma avbröt. ”Han heter Ronnie.” Mamma pekade på mig, hon talade och tecknade samtidigt.
Eli lyssnade och studerade henne noggrant. ”R-O-N-N-I-E,” tecknade mamma långsamt.
Jag nickade. Det här kändes jättekonstigt. Farmor och farfar hade aldrig lärt sig teckenspråket. Jag föddes döv. Det blev aldrig av att farmor och farfar lärde sig, trots att de hade kunnat gå på teckenspråkskurs. Varje gång någon av de ville prata med mig, tvingades mamma eller pappa översätta. Och här stod Eli, en kille jag träffat för bara ett par dagar sedan, och tog direkt tag i att lära sig.
”Du har studerat,” tecknade jag.
Han nickade och pekade på sig själv. ”Tycka om,” log han. ”Intressant.” Sedan tystnade han och såg sig om efter de andra barnen som väntade. Sedan pekade han på mig och på sig själv och på dem. ”Gå. Park. Boll?”
Leende tecknade jag, ”Kom så går vi.” Han förstod inte så jag pekade på dörren. Eli tog med sig boken och så gick vi.
De andra barnen slöt upp omkring oss. En efter en tecknade Eli långsamt deras namn. Jag märkte att han var nervös, men han klarade det bra. En pojke med krulligt hår hette Benjy. En annan pojke som hade på sig en rutig flannelskjorta hette Meir. En tredje pojke var lång och smal. Han hette Aaron. Jag nickade mot var och en och log.
Alla log tillbaka.
Ingen utav barnen där jag bodde förut hade lärt sig ett enda tecken, och där hade jag bott hela mitt liv. Mamma hade lovat att hon inte hade haft ett finger med i spelet. Eli hade gjort detta alldeles på egen hand.
Så det finns hörande som är hänsynsfulla, tänkte jag. Inte alla hörande är rädda för människor som inte är precis som dem. Inte alla hörande tror att döva människor är ointelligenta, eller att det är för stor ansträngning att försöka kommunicera med oss.
Senare, när jag tog upp det med pappa, tecknade han, ”Det krävs bara en enda människa för att man skall känna sig välkommen.”
Innan vi visste ordet av, var veckan slut. Det var fredag och det fanns en hel hög med kartonger som vi fortfarande inte hade packat upp. Jag vet inte hur mamma lyckades, men på något sätt skyfflade hon undan alla kartonger till ett utrymme i huset, och fick undan tillräckligt för att vi skulle kunna äta i matsalen. Hon lade på en vit duk och placerade challot (sabbatsbröden) vid pappas plats och släckte ljusen i närheten så vi inte skulle se hur stökigt det var. Äntligen tände hon sabbatsljusen,
”Gut Shabbos,” sa mamma.
”Gut Shabbos,” sa pappa.
För första gången kändes det som hemma.
Pappa och jag hämtade våra jackor så vi kunde gå till shul. När vi öppnade ytterdörren såg vi att Eli kom gående i sällskap med en vuxen. Jag gissade att det måste vara hans pappa. De hade kommit för att hämta oss. Jag kunde knappt tro det. Jag måste ha lett ett jätteleende, för jag kände hur jag tänjde ansiktet tills det kändes som om det skulle spricka. Pappa skakade hand med Elis pappa, och Eli lade sin hand på min axel. Mamma stod i dörren och vinkade.
Sedan dess har det rullat på. Jag började i skolan, i den närliggande Torahskolan, vilket är en helt ny erfarenhet för min översättare, men det går okej. Ännu bättre än okej.
På söndag bad Eli mig följa med till sjukhuset. Meir och Benjy följde också med. Elis pappa körde oss alla dit. Så fort vi kom innanför dörren, fick Eli en lista med patienter precis som om han var rabbin i tjänst. Han tittade igenom listan en liten stund, gjorde några anteckningar, och vinkade åt oss att följa med. Han visade oss vägen till varje rum, genom korridorer och upp och ner för trappor som han verkade kunna utan och innan. Först kände jag mig bortkommen, men Eli bara knackade på dörren och gick rätt in och började prata.
Vi hälsade på hos alla judiska patienter. De var så glada för att någon kom och hälsade på dem. Vissa kunde inte svara eller prata. Andra var fulla av historier om sina liv. En äldre man sjöng en sång. Jag kunde se att han var väldigt lycklig.
Men hör nu på det här.
Helt plötsligt vinkade en gammal dam för att få min uppmärksamhet. Sedan sa hon ”Shalom” på teckenspråk! Hon hade lagt märkte till hur Eli kommunicerade med mig. Hon berättade att hennes syster varit döv sedan barndomen, så hon hade fått lära sig teckenspråket medan hon var en liten flicka. Nu var det hon och jag som pratade, och alla andra som fick stå och titta på.
Eli har redan gjort planer för Purim. Hans pappa skall läsa Megillah på sjukhuset. Och han bad mig komma hem till honom nästa vecka och hjälpa till att packa ner hamantashen och andra godsaker till patienterna. Han är verkligen speciell.
”Det krävs bara en enda människa för att man skall känna sig välkommen,” hade pappa sagt till mig. Men hur stor chans är det att man skall stöta ihop med just den människan den tredje dagen i en ny stad?
”Du föddes med tur,” sa mamma.
”Visst. Men du behövde inte ha knuffat ut mig genom dörren den där dagen.”
”Det kallas tuff kärlek,” sa pappa.
”Förlåter du mig?” frågade mamma.
”Om du ger mig en dator,” sa jag.
”Fortsätt drömma,” tecknade hon.
”När skall ni göra i ordning paketen med hamantashen?” frågade pappa.
Söndag. Femton och trettio. Efter sjukhuset.
Jag kan knappt bärga mig.
|
