 För sex dagar sedan hade det judiska folket, Bnai
Yisrael, nått Sinaiöknen. Framför dem reste sig Har Sinai, det berg som Toran skulle ges ifrån.
Natten var stilla, varm och tyst. De flesta sov i sina tält och drömde fridfullt. Äntligen hade de tid att vila ut innan den stora händelsen skulle äga rum. Men
unge Asher ben Petach sov inte. Han var redan utsövd, trots färden genom öknen.
Hur kunde någon sova?
"Hur kommer det att vara?"
Asher fortsatte att fundera.
"Vad skulle hända när Hashem (G-d) verkligen gav dem Toran
som de alla hade väntat på?"
Han vred sig rastlöst på sin yllefilt. För bara 49 dagar sedan hade de varit i Egypten. Asher hade alltid trott att Hashem skulle ta dem ur slaveriet, men han hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle ske på ett sådant fantastiskt sätt. Farao själv hade följt dem till Egyptens portar. I öknen hade sedan Hashem sänt underbara, heliga moln för att skydda dem från solen, giftiga ormar och skorpioner. Molnen hade lyft dem, och burit dem så att det knappt känts att de gått överhuvudtaget. Sedan hade Hashem delat havet för dem. Asher skulle aldrig glömma det.
 Och nu var de alla här, och skulle snart ta emot Toran, samma Tora som han hade hört så mycket om.
Toran som Avraham hade studerat i Shems och Aivers Yeshiva; samma Tora som Yitzchak och Yaakov studerat och kunnat. Nu skulle till och med han, lille Asher, få lära sig Tora.
Fyra dagar tidigare, en dag efter att de anlänt till Sinaiöknen, hade Hashem frågat dem om de var redo att ta emot Toran.
"Vi vill det", hade alla stolt ropat ut, "och vi skall hålla den också."
Nästa dag kallade Hashem Moshe till Har Sinai för att instruera honom om hur Israels barn skulle förbereda sig. Asher hade varit så ivrig att höra instruktionerna - men männen och pojkarna måste vänta.
Hashem sade åt Moshe att tala till kvinnorna först.
Det var Hashems sätt att hedra kvinnorna, för att de alltid hade trott att Han skulle föra judarna ut ur Egypten - och för att de alltid var de första att lära de små barnen.
"Alla skall tvätta sina kläder som en förberedelse för dagen när Hashem skall ge oss Toran," instruerade Moshe. Hashem ville att de skulle ha rena kläder. Alla
förstod att Hashem givetvis ville att människorna också skulle vara rena.
Hashem hade också talat om för Moshe att han skulle bygga ett stängsel runt berget, så att ingen skulle komma för nära. Det var väldigt viktigt. Asher förstod
hur farligt det skulle vara om de inte följde instruktionerna.
"När blir det morgon!" tänkte Asher, samtidigt som han snodde runt på sin filt. Minnena från de senaste dagarna snurrade i hans huvud.
Plötsligt lyste glödande blixtar upp lägret, och marken skakade av åska. "Skynda på!" ropade Ashers pappa. "Vi måste ha försovit oss! Fort allihopa, glöm inte att tvätta händerna! Skynda på, vi måste till våra platser vid bergets fot!"
Utanför väntade hundratals barn och deras föräldrar trängde sig in för att de skulle komma till sina tilldelade platser så fort som möjligt.
"Vad har hänt med Har Sinai?" utropade Asher. Det hade varit så kalt, utan blommor, eller ens gräs. Ändå hade det täckts med välluktande, blommande träd och buskar.
"Ett mirakel till," tänkte Asher. "Det är lika vackert som ett bröllop!"
Asher höll andan av hänförelse. Plötsligt kände han sig så nära Hashem, och så rörd av de här tecknen på Hans kärlek till det judiska folket. Asher kände att
han alltid ville vara nära Hashem, precis som i det
ögonblicket. Han ville vara närmare - klättra upp för berget, bara en liten bit. En stark hand rörde hans skuldra. "Stanna på din plats Asher," sade hans pappa.
" Du vet att Moshe varnade oss att inte lämna våra platser. Jag vill inte förlora dig."
Orden fick Asher att ta sitt förnuft tillfånga. En annan tanke väcktes inom honom. Var fanns hans vän David? David föddes med ett vanskapt ben. Det hade
varit svårt för honom att vandra ut ur Egypten, trots att de inte gått så fort. För att göra saken ännu värre hade han stukat sin vrist dagen innan de gav sig
iväg, och den hade inte läkt ordentligt. Stackars David hopade fortfarande runt på kryckor. Hans äldre bror fick hjälpa honom att gå. De skulle troligtvis vara bland de sista att anlända.
"Hej Asher! Jag är glad att se att du hann i tid." Det var Davids röst. Asher tittade upp. Där kom han, springande till sin plats. Ja! - springande! Inga kryckor, inget haltande. Vad hade hänt? "Ett mirakel till?" skrek Asher.
"Ja", svarade David full av glädje. "Plötsligt kan jag gå likadant som alla andra! Och jag kan stå här tillsammans med allihop och ta emot Toran!"
 "Där står gamle Yiddel. Titta. Han förlorade synen för många år sedan, men nu gnistrar det om hans ögon. Säg inte att han kan se! Och du kan gå! Vad mer?"
"Jag kan höra, det är mer," skrattade Davids farmor.
"Vilken njutning. Kan du tro det!"
"Så många mirakel på en gång, så att vi alla kan ta emot Toran tillsammans," svarade Davids pappa.
"Vilka under!" tänkte Asher. Men plötsligt började ljudet av en shofar att höras. Först var det en låg ton, som ljudet av vädurshornet på Rosh Hashana. Sedan växte det starkare, allteftersom ljudet skar genom luften och det slutade inte. Berget skakade av åska och blixtar som ljungade.
En stor eld bröt fram ovanpå Har Sinai och steg mot himlen, medan berget rykte som elden i en smedja.
Asher skakade, nästan förlamad av skräck. Han kunde nästan inte röra sig. Sedan hörde han, inte bara med sina öron, utan med hela kroppen, en underbar röst.
Den fyllde luften. Den fyllde allting. Det var Hashems röst som sade de tio budorden. I ett enda ljud tycktes Asher höra dem alla.
Han kunde inte beskriva vad han kände. Hur stor, hur vördnadsvärd är Hashem! Det var precis som om Asher kunde se orden! - ord av eld som flög rakt in I Ashers hjärta. "Ja," sade Asher, när han hörde budorden, trots att han knappt kunde andas. "Ja, jag kommer att göra det."
Och så snart han talat, flög de eldiga orden iväg, och ristade in sig i de stora lagstenarna.
Sedan hände något som Asher inte kunde beskriva. På något sätt hade Har Sinai hamnat långt borta. "Var är jag," sade Asher. Hade han kastats så långt från berget av chocken? Har Sinai tornade upp sig over landskapet, men det måste ha varit minst två mil bort.
Asher skakade huvudet yrvaket.
Då kände Asher att han sveptes in i en underbar doft och kände uppfriskande dagg på sin panna. Det var som om han hade fått nytt liv. Det lyfte upp honom, bar honom tillbaka till berget för att ta emot nästa bud.
Han höll i sig. Sedan hände allting en gång till. Det var för mycket. Människorna runt Asher var skräckslagna.
"Moshe," skrek de. "Rädda oss. Vi överlever inte om det här fortsätter." Judarnas ledare bad Moshe att ta emot Toran i hela nationens namn. Hashem gick med på det.
Asher och David gick tillbaka till sina tält tillsammans. "Jag förstod så mycket," sade Asher till sin vän. "Jag förstod alla detaljerna med, som om jag hade studerat dem i åratal. Nu vill jag verkligen lära mig mer!"
"Kanske någon av Leviim (av Levis släkt) kan undervisa oss," sade David. "De studerade alltid i Egypten, medan alla andra slavade. Jag är säker på att de vill lära alla nu."
Asher nickade upphetsat. Han var överrumplad. "Jag vet att Hashem talade bara till mig," tänkte han. "Jag antar att alla känner likadant. Eller hur David?"
Ashers vän nickade tillbaka. "Nu måste vi båda börja göra alla Mitzvot som vi har lovat att göra. Jag kan knappt vänta."
Och med dessa ord återvände de två vännerna till lägret för att fira - den första Shavuot. 
|
