En gång för länge sedan levde två kungar som sedan länge grälade över ett landområde och var man skulle dra gränsen. Båda kungarna hävdade att området i fråga tillhörde just honom. Slutligen, efter många krig som ledde till många människors död och sinandet av deras skattkistor, bestämde de sig för att upphöra med sitt bråk och göra en noggrann utredning för att få reda på vem som hade rätten på sin sida i denna gränsdragningstvist.
Under tiden som utredningen pågick, upptäckte en av kungarna att han var en ättling till Haman, chefsminister till Kung Ashashverus i Shushan (huvudstaden i antika Persien och Medea).
Upptäckten gjorde kungen mycket lycklig. ”Nu kommer jag ta två flugor i en smäll”, sa han för sig själv. ”Först och främst, skall jag hämnas min förfader Haman, som Mordechai och Ester skickade till galgen, tillsammans med Hamans tio söner. För det andra, kan jag tvinga judarna som bor i mitt land att betala stora summor pengar varje år som kompensation. Det skulle sannerligen vända deras lyckliga Purimhögtid till en sorgens högtid för dem.”
Ögonblickligen utfärdade kungen en kungörelse att judarna i hans land måste betala tiotusen silvermynt till den kungliga kassakistan på själva Purimdagen. Samtidigt skulle judarna också bli tvungna att leverera en jude vid namn Mordechai som skulle hängas den dagen.
När judarna fick höra den ondskefulla kungörelsen ropade de ut sin skräck och förtvivlan. De visste att tre saker hjälper att annullera en grym kungörelse: Ånger, Böner och Välgörenhet. Så de påbörjade intensiva ansträngningar med att förbättra sina liv, att be med ännu större tillgivenhet och ge ännu mer välgörenhet än de tidigare gjort.
De skickade också budbärare till de stora rabbinerna i andra länder och bad de att be å deras vägnar för en mirakulös befrielse från sin nödsituation.
Två av dessa budbärare kom till den kände Gaonen, Rabbin Moshe Isserlis (kallad ReMO) i Krakow i Polen. Det berättade den sorgliga historien för den kände rabbinen. Men ReMO svarade att han inte kunde hjälpa dem. Vad han kunde göra, vad att råda de att gå och träffa en fattig skräddare som skulle kunna hjälpa dem. ReMO berättade var skäddaren bodde och tillade: ”Om skräddaren inte omedelbart går med på att hjälpa er, så säga att jag skickade er till honom.”
När det två budbärarna kom fram till skräddarens nerslitna hydda, mottog skräddaren dem ganska kyligt. Han sa, ”Jag märker att era kläder inte behöver lagas, så varför har ni kommit hit till mig? Det är synd för både er och mig att slösa bort tiden. Ni ser att jag är upptagen.”
Budbärarna berättade gråtande sin tragiska historia om den fruktansvärda kungörelsen som hotade den judiska församlingen i deras land, och så underströk dem: ”Den helige ReMO har skickat oss till dig.”
När skräddaren hörde ReMOs namn, reste han sig och hela hans uppsyn förändrades.
”Far hem i frid”, sa han med vänlig röst. ”Den Allsmäktige har redan godtagit era böner, och allt kommer ordna sig.”
II
Purimdagen närmade sig med stormsteg och judarnas skräck blev värre för var dag som gick. Om de inte levererade böterna, tillsammans med en jude vi namn Mordechai som skulle hängas offentligt, hade den grymme kungen svurit på att driva ut de alla ur sitt rike utan barmhärtighet och ta över deras egendomar.
Judarna samlades i synagogorna, och bad till HaShem som aldrig förr; medan den onde kungen skadeglatt såg framemot den offentliga ceremoni han hade förberett för hängningen av en jude Mordechai.
Den natten kunde kungen inte somna. När han äntligen somnade till, vaknade han nästan omedelbart och blev livrädd då han såg en gammal, konstig jude som såg helig ut stående nära sin säng. Juden hade ett mystiskt leende på sina läppar.
Förvirrad och skräckslagen kastade kungen en hastig blick på klockan, han undrade huruvida det var dag eller natt. Sedan hoppade han snabbt upp ur sängen och grep tag i ett svärd som hängde på väggen. Han sprang mot dörren med avsikten att attackera livvakterna som hade tillåtit juden att komma in till kungens sängkammare. Men samma ögonblick som han öppnade dörren, lyfte en stark virvelvind upp honom i luften och lyfte iväg honom.
Kungen blev så skräckslagen att han svimmade. När han återfick medvetandet upptäckte han att han befann sig i en övergiven, uråldrig begravningsplats som var omgiven av höga stenväggar. Detta gjorde att han blev ännu mera vettskrämd och han började skrika: ”Hjälp! Hjälp!” men ingen svarade.
I många timmar kände han sig väldigt förvirrad och alldeles förtvivlad. Han plågades också av hunger och törst. Hans kläder var söndertrasade och han gjorde misslyckade försök att klättra upp för de höga stenväggarna.
Återigen ropade han:”Hjälp! Rädda mig!” Men han mötes av dödstystnad.
Plötsligt såg han den konstige gamle juden han hade sett i sin kungliga sängkammare. Främlingen bar en korg bröd i ena handen och en kanna vatten i den andra. Den här gången blev kungen lycklig över att se honom och bönade att han skulle rädda honom från den desperata situationen.
Juden uppmärksammade inte kungen. Han bara lämnade brödet och vattnet och försvann.
Följande morgon, efter en avskyvärd natt, kom den gamle juden åter med börd och vatten. Och återigen försvann han utan ett ord. Samma sak upprepades den tredje dagen. Den här gången frågade den gamle mannen kungen: ”Önskar du säga mig någonting?”
Kungen bröt ihop, föll framför den gamle judens fötter och bönade om barmhärtighet.
”Jag har syndat fruktansvärt mot de oskyldiga judarna i mitt land”, sa kungen. ”Men jag svär att jag kommer upphäva kungörelsen mot de och behandla de med rättvisa och vänlighet i framtiden. Snälla, snälla, befria mig från detta helvete. Jag uthärdar inte längre.”
”Om du ger mig denna försäkran skriftligt, med din underteckning, så skall jag befria dig och du kommer återigen att vara kung i ditt land”, svarade juden.
”Det skall jag gladeligen göra”, svarade kungen. Han skrev omedelbart en ny kungörelse som upphävde den tidigare kungörelsen mot judarna och lovade att aldrig mer skriva en ny hemsk kungörelse mot dem. Efter att ha undertecknat dokumentet gav kungen det till juden.
Så fort kungen gjorde det kände han hur en stark vind lyfte upp honom och bar iväg med honom. Han blev skräckslagen och svimmade av. När han vaknade till upptäckte han att han var i sin säng i sitt kungliga palats. Nära sängen stod samme mystiske jude som hade kommit in utan tillåtelse den natten kungen först hade blivit bortförd av en virvelvind till den avlägsna, hemska begravningsplatsen. I handen höll juden dokumentet som kungen hade givit honom.
Kungen vände sig anklagande mot juden och sa: ”Varför behövde du plåga mig så länge?”
Med ett mystiskt leende på läpparna, lyfte juden handen som höll i dokumentet och, pekandes på klockan visade honom att visarna på klockan stod i samma position som de var det ögonblicken när kungen fördes iväg från sitt plats. Full av förvåning insåg kungen att hela den fruktansvärda upplevelsen endast hade varat i ett enda ögonblick! |
